Som människor bär vi alla ett arv som är äldre än nationer, religioner och moderna identiteter.
Vi är formade ur sammanhang där människan inte stod över världen, utan i världen.
I ett stam och släktsamhälle visste man vem man var därför att man visste var man hörde hemma.
Jorden var inte en resurs, utan en släkting.
Naturen var inte stum, utan levande, svarande och besjälad.
Detta är inte romantik eller nostalgi.
Det är ett minne – djupt, kroppsligt och gemensamt.
Som rådsgode möter jag ofta människor som söker riktning, mening och tillhörighet.
Min erfarenhet är att svaren sällan behöver uppfinnas.
De behöver återkallas.
Den kunskap som en gång gjorde oss hela finns fortfarande kvar, lagrad i vårt kollektiva och personliga minne.
I en tid där mycket går fort och mycket tappas bort, är vårt uppdrag inte att fly bakåt, utan att minnas framåt.
Att åter öppna den där dammiga lådan på sinnets vind och våga ta innehållet i bruk igen: respekt, relation, ansvar och samhörighet.
Det är där, i mötet mellan människa, plats och sammanhang, som både individen och gemenskapen återfår sin kraft.
När vi talar om animism och asatro talar vi inte om något främmande eller nytt.
Vi talar om ett sätt att förstå världen som en gång var självklart här i Norden.
Innan det blev ett namn, innan det blev en ”tro”, innan det blev något man behövde försvara.
I de förkristna samhällena i Skandinavien levde människan i relation till sin omgivning.
Skogen, jorden, vattnet och himlen uppfattades inte som döda ting, utan som levande sammanhang.
Detta kallar vi i dag animism
Uppfattningen att världen är besjälad och att människan är en del av denna helhet, inte dess herre.
Asatron växte fram ur denna grund.
Gudarna var inte avlägsna härskare, utan personifieringar av krafter, principer och relationer som människan redan levde med:
Årstidernas växlingar, livets sårbarhet, fruktbarhet, ansvar, mod och ödesmedvetenhet.
Myterna var inte sagor i modern mening – de var bärande berättelser som hjälpte människan att förstå sin plats i tillvaron.
När vi levde i dessa sammanhang visste vi vilka vi var därför att vi visste var vi stod.
Platsen, släkten och handlingarna band samman individen med något större än det egna jaget.
Det gav riktning, mening och ansvar.
Denna förståelse har inte försvunnit.
Den lever kvar som ett minne, inte bara kulturellt, utan existentiellt.
Många upplever i dag en rotlöshet som inte går att lösa med fler valmöjligheter eller snabbare liv.
Det är därför vi återvänder till dessa frågor.
Som rådsgode är mitt uppdrag inte att övertyga, utan att påminna.
Att visa på samband mellan människa, plats och tid.
Att hålla rum för det som varit, det som är och det som kan bli.
När vi talar om animism och asatro gör vi det inte för att fly bakåt, utan för att återknyta till ett förhållningssätt där människan åter ser sig själv som del av ett levande sammanhang.
Det är vår historia här.
Men det är också en möjlighet för vår samtid.
Rådsgode
Björn Johansen