Den enögde vandraren.
Han är hövding över asarna i Asgård, son till Borr och Bestla, bror till Vile och Ve.
Det är han som tillsammans med sina bröder dräper urjätten Ymer och formar världen av hans kropp.
I Hávamál i Den poetiska Eddan talar han själv om sitt offer:
“Veit ek at ek hekk
vindga meiði á
nætr allar níu,
geiri undaðr
ok gefinn Óðni,
sjálfr sjálfum mér.”
“Jag vet att jag hängde
i det vindpinade trädet
nio nätter långa,
sårad av spjut
och given åt Oden,
själv åt mig själv.”
Han offrar sitt öga i Mimers brunn för visdom.
Han offrar sig själv i världsträdet Yggdrasil för runornas hemlighet.
Han är inte främst en krigets gud, han är viljans, extasens, raseriets och kunskapens gud.
Hans namn hänger samman med óðr – raseri, inspiration, andlig hänförelse.
Oden är också sejdkunnig.
Sejd var en form av magi kopplad till ödesväv, förändring och påverkan av skeenden, en praktik som i den fornnordiska kulturen ansågs vara kvinnlig.
Att en man utövade sejd kunde kallas ergi.
Ett ord som antyder omanlighet, normbrott och social skam.
I källorna anklagas Oden för detta.
Men han avstår inte.
Han är villig att bära skammen för kunskapens skull.
Villig att bryta normer för maktens skull.
Villig att ta konsekvenserna av att gå längre än andra.
Det säger något centralt om honom:
För Oden väger visdom tyngre än heder i andras ögon.
Han är inte bunden av människors föreställningar om rätt och fel könsroll.
Han söker insikt oavsett pris.
Oden och människan:
Här blir det mer obekvämt.
Oden är inte en “folkkär” gud i modern mening.
Han är selektiv. Strategisk. Kall.
I Grímnismál beskrivs hur han tar emot fallna krigare till Valhall.
Där tränas de inför Ragnarök. Inte för evigt paradis, utan för sista striden.
Han samlar einhärjar. Elit. Inte bönder. Inte barn. Inte vardagsmänniskan.
Ur det perspektivet är vi som vi uttrycker det i princip ingenting för oss människor.
Vi är potentiell styrka.
Vi är möjlig förstärkning.
Vi är framtida fallna.
Han intresserar sig för mod, offerberedskap och handlingskraft. Inte för bekvämlighet.
Varför kallar vi då på honom?
Inte för att bli sedda.
Inte för att bli älskade.
Utan för att erkänna ordningen.
Som hövding för asarna är han den som godkänner. Den som ser. Den som vet.
När vi kallar till blot och nämner Oden först, är det inte för att vi tror att han bryr sig om vår vardag, utan för att vi visar respekt för strukturen i gudavärlden.
Vi ber inte om hans gunst.
Vi markerar att vi vet vem som sitter i högsätet.
Sedan vänder vi oss till de makter som står närmare oss.
Tor som värnar Midgård.
Frej och Freja som ger växtkraft och fruktbarhet.
Sunna som för ljuset över oss.
Oden står över. Inte nära.
Så vad betyder han för oss.
Han påminner oss om tre saker:
Att visdom kräver offer.
Att makt alltid har ett pris.
Att framtiden formas av dem som är beredda att riskera något.
Han är inte en trygg gud.
Han är en krävande princip.
Och kanske är det just därför han fortfarande har kraft.
Vi behöver inte vara hans krigare.
Men vi kan förstå vad han representerar:
Viljan att se sanningen, även när den kostar ett öga.
Som alltid så är våra gudamakter analogier så vi kan se oss själva i den värld vi lever i här och nu.
