Den 13 december var i äldre svensk folktro årets mörkaste natt — Lussenatten, då allt från gårdstomtar till maror, trollkunniga och lösa väsen rörde sig fritt. Ungdomar klädde sig i masker, korghattar, sot och granris, utsåg en lussebrud och gick runt i gårdarna för upptåg, mat och dryck.
Före kalenderbytet 1753 inföll vintersolståndet runt den 13 december, men vid kalenderbytet från den julianska till den gregorianska kalendern justerades datumen så vintersolståndet hamnade runt den 21:a december. Julfirandet kom att delas upp så det hedniska firandet av jul fortfarande främst innehåller referenser till de manliga gudarna, som Tors bockar, Frejs galt, kärven till Odens häst och så vidare.
Lussenatten blev knuten till de kvinnliga makterna i folktron, de som värjde mot faror när mörkret var som tyngst. Lussebruden kan därför ses som en gestalt av Freja, hon som bringar återvändande ljus i midvintern och håller trollsejd och oknytt stången.
Med tiden valde människorna att förklä henne till den lättfotade lussebruden och sedan till den intill döden kyska Lucia. Lussetågen var länge vilda och brokiga med masker och upptåg långt in på 1900-talet — på vissa håll i Västergötland ända in på 70–80-talen.
Idag firar vi fortfarande Lusse som en levande hednisk tradition med rötter i urgamla seder och bruk, men en tradition som vuxit och utvecklats med tiden, så som allt levande måste göra. För oss hedningar ses Lussebruden som vanadisen Freja som kommer åter med ljuset när det är som mörkast.
