Animism betyder, enkelt sagt, att världen är levande.
Ordet kommer från anima – ande, liv, andetag.
Det betyder att skog, vatten, sten, eld och vind inte bara är “saker”,
utan relationer vi lever tillsammans med.
Och det är inget vi behöver tro på för att det ska vara sant.
Jag andas utan att tänka på det.
Jag går med både vänster och höger fot utan att behöva styra varje steg.
Det bara sker.
Det är balans.
Det är samverkan.
Det är liv.
I animistisk asatro finns ingen skarp gräns mellan det heliga och det vardagliga.
Världen är levande i sig själv, precis som den alltid varit.
Gudarna är inte något vi gömmer oss bakom.
De är våra förfäder, våra krafter och våra berättelser.
De är en del av kosmos –
och kosmos lever också i oss.
Megin är vår inneboende livskraft.
Den väcks och stärks när vi står i rätt relation till oss själva, till varandra och till världen.
När vi blotar är det inte för att tigga eller blidka,
utan för att bekräfta banden.
En gåva för en gåva.
Vi är inte små och hjälplösa.
Vi är människor med ansvar, vilja och kraft.
Och världen lever med oss – inte åt oss.