Disablot är det blot som hålls till ära för de kvinnliga andarna/krafterna eller gudarna som kallas diser, valkyriorna och den återvändande solen från dess frånvaro under vintern.
Dess syfte är att förbättra den kommande skörden.
Det nämns i Hervarar saga, Víga-Glúms saga, Egils saga och i Heimskringla.
Firandet lever fortfarande kvar i form av ett årligt blot här i Sverige som hålls i februari.
Disablotet var av central, politisk och social betydelse för kungar, jarlar och hövdingar.
Festligheterna hölls i slutet av februari i gamla Uppsala.
Det hölls i samband med den stora festivalen disting och den stora folksamlingen som kallas alla svenskars ting.
4 februari är det datum vi följer nu, men det är när det är fullmåne som detta blot sker historiskt.
Det kallas också ”Plogens berömmelse”, vilket visar att det är ett firande av början av ett nytt skördeår, såväl som en fest till ära för de kvinnliga förfädersandarna.
Sigurd Håkonssons blot:
En av de mest omfattande beskrivningarna av ett blotoffer i Norden finns i Håkons den Godes saga, som skrevs av islänningen Snorre Sturluson på 1200-talet.
Sigurd Håkonsson, liksom sin far, offrade ofta.
Det var vanlig praxis att alla bönder från området samlades vid templet för att offra.
Alla fick mat under hela firandet.
Många olika djur offrades, särskilt hästar.
Blodet från de offrade djuren samlades i skålar och kvistar användes för att stänka blodet på altaren, väggar och kultdeltagare.
Köttet tillagades och åts sedan av alla närvarande.
Det kokades i kittlar som hängde över en eld mitt i salen. Fulla bägare med öl bars runt elden och magnaten, som var den hedniska ”prästen” (Gode/Gydja), välsignade sedan köttet och bägarna.
Skålar utbröts sedan.
Den första var till Odens ära och till kungen och segern.
Efteråt tömdes bägarna för Njord och Frö (Frej) i hopp om att säkra en framgångsrik och fredlig framtid.
Sedan tömde deltagarna sina bägare med ett personligt löfte att utföra stora bedrifter, till exempel i strid eller på sin gård med sin familj.
Slutligen skålades för släktingar och förfäder som vilade i gravhögar.
Idag så offrar vi inga djur, och vi lämnar bara kvar det som går tillbaka till djur, natur och megin.
